Två

Igår fyllde liten kompis två år och det blev kalas för hela slanten. Jag tror faktiskt att han hade en rolig dag, det är inte ofta han får ha en bra dag. Inte trodde vi väl heller att gammelfarmor skulle ha rätt när hon sa att "han kommer att sova till kl NIO imorgon efter den här dagen ska ni se". Hon fick rätt och vi en ny upplevelse med sovmorgon.

Ett av de fina födelsedagskorten inspekteras

En efterlängtad present

Det spelar mamma, det spelar

Lite marängsviss slank minsann ner, mycket på stolen, myycket i håret, resten fick åka knappvägen till magen

Vecka 2

Inne på andra veckan på förskolan. Första veckan blev kort, tre dagars gnäll, sen kom febern, sen kom kräkningarna, sen kom rosslet som inte kommer att försvinna på länge länge. En vanlig förkylning, men så svår att hantera, vi börjar se ett mönster. Lite snor = mycket kräkningar = mycket rossel= mycket jobbigt=mycket gnäll.
Inskolningen är utmattande, det är så ofantligt mycket som jag ska informera personalen om för att de ska kunna ta hand om liten kompis på bästa sätt. Ibland glömmer man liksom bort att det bara är en liten kille bakom all fakta. En liten kille som har två supergungor att välja mellan på förskolans gård. Idag sov han själv på förskolan, och jag fick 2timmar hemma, helt själv. Jag trodde på fullaste allvar att klockan i köket hade stannat. Sällan har tiden gått så långsamt.
Möttes iallafall av en strålande glad gosse när det var dax för hämtning.

Skitsommar

Ja, jag vet det är totalt tabu att säga att det varit en riktg skitsommar. Och säkert bara den andra i raden av sådana.
Solen och temperaturen har varit givmild det här året, och man ska bara inte klaga.
Men vad hjälper väl det när all tid läggs på sjukhus. Försökte oss på en sjukhusfri vecka, men då var det min tur att göra en liten turné på landets sjukhus. Ansiktsförlamning slog till och det blev allt annat än semester.
Säkert till en följd av att fiende nr 1 är tillbaka, skitepilepsi ! Anfall knappt synliga, men för oss alltför bekanta, vi vet, vi ser. Det skrämmer skiten ur oss.Det finns inget att hoppas på.
Insikten av att veta att ep:n redan gjort så stor skada, det känns för sent, 1,5 år har det pågått nu. Utredning om ännu en diagnos vittnar om skadan, den som jag tröstat mig med att han inte har kommer krypande allt närmare.