Det är en frustrerande tung måndag. Det har inte alls varit någon bra mathelg för liten kompis. riktigt dålig faktiskt. Magen kurrar, orken är liten och humöret annat än bra. Protesterna är många och långa. Den mesta av energin går åt.
Insikten är tung, nederlaget är stort.
Jag måste börja jakten på att få kontakt med läkaren, komma med svansen mellan benen, be på mina bara knä att få en ny remiss skickad för knappoperation. Jag vill inte, jag måste.
Så börjar samma visa som så många gånger förr, att bli runtskickad på BUS. Det var ett tag sedan sist det måste jag erkänna. Vi har haft kontinuitet i våra läkarbesök den sista tiden och sluppit dessa förnedrande telefonjakter. För det är faktiskt så det känns. Ingen har tid, det ligger inte på någons bord, ni får vända er till akuten. Amen hallå ! Då kan vi ju ta svininfluensan med oss hem när vi ändå är där. Och vad hände
egentligen med
vaccinationen, ska vi få någon eller ? när ? informationen lyser med sin frånvaro. Bortglömda är liksom vår melodi.
Ja er son är i riskgruppen har vi fått veta efter egna påtryckningar, men om vi aldrig frågat, hade vi då inte fått veta att vår son är i riskgruppen. Både
habiliteringen och BUS har fått i uppdrag att hitta riskbarn men vi har inte hört ett ljud ifrån någon. Och vi kan inte få tag på någon. Sköterskorna på BUS vet inget och hänvisar till läkaren, som inte går att få tag på.
Läkarsekreteraren informerar om att det inte går att få kontakt med läkaren eftersom han är så upptagen och har så mycket att göra. Han kommer inte att ha möjlighet att ringa upp.
Hur många gånger ska man få höra det ? Hur många gånger? Det är att sparka på den som ligger. Jag vet att läkaren är en ytterst ytterst upptagen man. Jag har hört det tusen och åter tusen gånger.
Vad ska vi göra då, lämna vårt barn till sitt eget öde. Vi är beroende av specialister, men det finns ingen tid. Förstår ni hur det känns.
Med all respekt, liten kompis har en ytterst kunnig läkare med massor av patienter. Tro mig, jag vet det. Det är ett tungt ansvar att räcka till för alla. Det måste vara väldigt väldigt
frustrerandeDet är faktiskt helt galet att det är så...Det skrämmer mig.
Det tar så mycket kraft och energi från oss, som inte finns. Vi ligger redan back.
Jag går runt som
Lucky Look här hemma, ständigt med telefonerna i beredskap. Vi fick till sist en telefontid på fredag, missar man det samtalet är det rökt.
Det ringer ! skyhög puls ! Dolt nummer !
marknadsundersökning, nej tyvärr jag har inte tid.
Ringa apoteket, nej inget nytt recept som utlovats finns. Panik, Läkaren får vi inte tag i. Medicinen är nästan slut.
Puh, det finns ett uttag kvar, medicinen levereras imorgon.
Sen var det den här stolen. Sitter som en hösäck, tjata tjata igen. Vänta på nya samtal, nya möte ska bokas in i de
upptagnas kalender.
Nej, idag är det ingen bra dag. Inte alls. Energin är slut, helt slut.