Smutsiga speglar

Våra speglar börjar bli smutsiga, av små fingrar. Där bor en liten kompis i dem. Äntligen har han upptäckt att han är där i spegeln, någon att prata indianspråk med. En likadan.
Härliga älskade smuts.Om jag ska putsa speglarna ? det kan ni glömma. Smutsen är den bästa värmekällan för ett mammahjärta en kall vinterdag.

The V-Lounge

Liten kompis har flyttat. Till eget rum. Säkert 2,5 meter från vårt sovrum. Det är blandade känslor. Vaknar ofta och undrar hur han har det där inne, helt ensam. Men faktum är att han sover mycket bättre där. Han är så lättstörd och vårt sovrumsgolv knarrar på helt fel ställe vilket innebar att liten kompis blev pigg som en mört när vi skulle gå och lägga oss, sen var det kört med den nattsömnen.

Så välkomna till The V-lounge. Igår var det invigning i kuddhörnan med discobollen snurrande övanför. Ullared var hett (eller inte) i höstas men i loungen är det inredning från Rusta som gäller. Eller vad sägs om glittrande paljettkudde som små fingrar gillar att känna på, eller diodljustavla för endast 29:90 ! Tur att Ikea har 3 månaders köp så att vi kunde lämna tillbaka diodlamperna som som kostade 599 kr.

Vart har det tagit vägen

De senaste veckorna har da-da-da ekat i vårt hus, högt och lågt, på kors och tvärs. Det ljuvligaste av alla läte. Jag började jobba efter 15 månader och det var ändå med ganska lätta steg jag gick iväg till jobbet på morgonen, med vetskap om att liten kompis var pigg och glad och med hans da-da-da ringande i öronen. Men så blev det tyst, inget mer da-da-da-.Vi lockar och lockar, men inget da-da-da. Mest gnäll istället, mera napp, mera napp. Klumpen i magen blir större och större. Vi lever med ett ständigt hot, att "skiten" ska komma tillbaka. Den lurar runt hörnet. Jag minns tydligt förra återfallet, skrattet försvann, leendet försvann, blicken försvann.
Ska vi köra till akuten för ett akut EEG? Fast han skrattar ju, han jollrar med andra ljud. Idag är han ganska pigg tycker jag. Har han sagt da-da idag? Nej inget da-da, men han har varit ganska glad. Vad tror du ? Jag vet inte. Vad tror du då ? Jag vet verkligen inte, jag vet inte.
Frågorna är många hemma hos oss.
Inatt kom så febern, kan det vara så enkelt, är det den som spökar ? En helt vanlig underbar förkylningsfeber.

Att plötsligt förvandlas till den osannolika historien

Idag får finaste honungspojkens mamma föra talan. Hennes ord som rymmer så mycket, så mycket.

Träning

Med blandade känslor styrde vi kosan till Göteborg tidigt en kall vintermorgon. Målet var Göteborg och Move&walk. Tid för "bedömning". Ännu en gång ska liten kompis analyseras och bedömas, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men ändå, det här känns annorlunda, med en viss förväntan. Move&walk bedriver intensivträning för personer med neurologiska funktionshinder, träningsmodellen de använder sig av är konduktiv pedagogik.
Vi möter en vänlig Condukter som leker en liten stund med Vilmer, hon ser hur han ligger, sitter, står, och hon lockar honom, på ett för oss nästan magiskt sätt. Efter bara några minuter har hon fått honom att öppna sin knutna vänsterhand och greppa ett nytt föremål. Hon vet uppenbarligen vilka knappar hon ska trycka på, det ser så självklart ut, så lätt. Men vi vet, hur svårt det är, vi vill så gärna träna med liten kompis, men vi vet inte hur. Vi vet inte vilka knappar som är de magiska. En timme är allt som behövs för att få oss övertygade, eller egentligen behöver vi inte övertygas alls. Vi ska testa och se om detta är en träningsform för liten kompis. Om han kan, orkar och vill. För föräldrarnas vilja räcker inte till. Men ingen blir lyckligare än vår lille kompis när han lär sig något nytt, och jag tror att han kommer att trivas med den här träningsformen. Det kommer att bli jobbigt för honom, det råder det ingen tvekan om, men förhoppningsvis blandas det med glädje, mycket glädje som består när det jobbiga lagt sig.
För att förena nytta med nöje stannar vi kvar i vinterGöteborg och liten kompis får uppleva sin första hotellövernattning. Fast, det är ju just det han inte gör, upplever. Det är vid sådana här tillfällen det blir så påtagligt hur begränsad hans värld är. Det är svårt att roa en liten kille på ett hotell. En liten kille som inte tar in några synintryck, som inte vet om han befinner sig i slott eller koja, bland kända eller okända. Han blir liksom lite hängig och tom i blicken, han hänger med, men han deltar liksom inte och det smärtar. Vi är på samma ställe, tillsammans, men vi delar inte upplevelserna. Kommer vi någonsin att kunna göra det. Uppleva tillsammans.

Sakta i backen

Den här gången var vi förberedda när vita små flingor dalade från skyn.

Först en provtur i trädgården, det verkade smaka mera. Dagen efter blev det åka av, att få glida runt ute i skogen var något som gillades av liten kompis. En något backig tur så att jag i egenskap av mamma fick ropa, "nej nu går det för fort, sakta i backen "! Varken liten kompis eller hans pappa låtsades höra. I goda vänners lag avnjöts det grillad korv och varm choklad/lumumba. En rikigt härlig vinterdag.

Mera pappa, mera

I väntan på korven

God forts !

Jodå, tomten har varit hos oss också, det blev ett kort men intensivt besök. Kusin vitamin blev totalt vettskrämd av mormortomten som inte visste om hon skulle vända i dörren eller gå in. Men så fick ju liten kompis tomten helt för sig själv en stund, ett spännande skägg som kändes mjukt och härligt, ett spännande paket med prassligt papper och röda snören. Liten kompis trivdes som fisken på julafton . Alla hade tänkt ut så bra och passande klappar som utforskas lite efter hand. Nyårsafton bjöd på smarrig ostfyllning (jo, vi andra fick även annan helt fantastiskt god mat) och övenattning i resesäng som inte är fullt så spännande.

Tomtemys

julklappsinslagning dan före dopparedan

I egenskap av mamma är jag på väg att öppna en av julklapparna från mormor och morfar när mormor lite förläget säger, ja, det är pappa som har handlat den själv... Total succé ! den galnaste tomten man någonsin skådat och liten kompis gillar den skarpt, se själva.