Musik

Igår var det melodifestivalen. Vi hade tydligen vunnit biljetter, men efter typ 15 misslyckades försök att få kontakt med den som skulle ge oss biljetterna (vi ringde om varandra hela tiden) så gav vi upp. Och ärligt, melodifestvalen, släng dig i väggen ! Det här lyssnade vi på igår, dagen lång.

- Ne, Ne, Ne, Ne Ne,
-Da, Da,
-OOOOOOOHHH
- Bapa

Och så det kiknande skrattet som uppstår när Bapa tuggar paprikabitar. För liten kompis finns det inget festligare än nya ljud.

Nu kära vänner snackar vi om riktigt ljuv musik för öronen. En riktig comeback,bättre än alla listettor i världen . Vi önskar så att det är en hit som är här för att stanna. Till konkurrerande bidrag finns det bara en sak at säga - Stay away !!!!

En trevlig vana

Torsdagar och fredagar är mina lediga dagar.
Förförra veckan när jag en av dessa dagar varit i affären möttes jag av en överraskning när jag kom hem. Nämen, en bukett fina tulpaner stod lutad mot ytterdörren. Det mycket lokala kompisbudet ville muntra upp. I fredags förra veckan blev det ännu en tur till affären och när jag kom hem stod det en ny bukett lutad mot dörren. Den här budet var mer långväga ifrån och riktigt härligt färgsprakande.
Det börjar nästan bli en vana tycker jag, en mycket uppskattad sådan.
Så..... jag kan knappt bärga mig tills jag kommer hem från affären kommande fredag :)

Tystnad

Mannen har den goda sidan att låta mig få sovmorgon.
Vanligtvis brukar den där sovmorgonen inte innebära så mycket mer sömn. Liten kompis morgonstämma ljuder genom lilla huset, alla tonarter. Ofta har jag önskat mig lite mer tystnad på morgonkvisten för att kunna sova vidare.
Den här morgonen är det tyst, nästan knäpptyst. Fast jag hur hur pappan grejar med morgonbestyren. Fast ändå, kusligt tyst. Det är något som inte stämmer och jag vaknar genast till. Lockar för att få respons av liten kompis. Tystnad. Gnäll. Så fortsätter dagen.
Älskade lille pojke, vart är du på väg. Vänd om !
Precis som om du har något val..............


,

Avslaget

Läkaren fick avslag på den nya medicinen, den används inte i sverige och måste därför godkännas av läkemedelsverket. Efter ett nytt försök blev det grönt ljus. Fast... nu ska vi först prova en annan sort i en vecka. En hel påse blandat med hem från apoteket. Vi har ett eget apotek här hemma. Kartonger och burkar överallt, i alla skrymsle och vrår.
Idag var vi på ortopeden för att gjuta ett ståskal. Mitt i bästa sovtiden. Varmt gips på ben och lilla rumpa var lagom roligt, men vad kan väl muntra upp liten kompis som ett roligt ljud. Den vassa kniven som skär genom det torkade gipset får även den tröttaste pojken att dra på smilbanden. Imorgon ska vi bara vara, det mesta känns lite avslaget här.

OS

Det är OS-tider.
Jag föreställer mig att vara en idrottskvinna (önsketänkande) som susar ner för slalombacken, med åskadarnas hejande "hepp-hepp-hepp-hepp" och bjällrande klockor som viner runt mina öron. Total koncentrerad. Eller en höjdhopperska som klappar igång publiken innan hon tar sats.
För att känna stödet och energin av publiken, för att få kraft att klara uppgiften.
Det är ni kära läsare som är vår hejarklack. Jag omsätter era tankar och hälsningar i kramar och pussar som ger liten kompis styrka, hans leende till svar ger mig styrkan tillbaka.

H------s, j---a, s--t !

Det finns inga andra ord att ta till. Maktlösheten är obeskrivbar.
Den senast EEg:t var sämre. Vår värsta fiende närmar sig.
En ny medicin ska provas, den sista. Sedan är hoppet ute. Läkaren använder inte ordet medicin utan drog, "vi kommer att sänka honom totalt", nerdrogad.
Sjumilakliv i helt fel riktning. Så j-a fel.
Stor förtvivlan, vi fixar det inte en gång till.
Andra frågar hur vi orkar. Det gör vi inte. Men vad har vi för val, vad har vi för val ?
Om man inte befinner sig i den medicinska världen är det nog svårt att föreställa sig vad insättandet av en ny medicin innebär. Hur den tar plats i en liten kropp och förvandlar, inte bara det den är tillför utan även allt annat. Och om den inte hjälper...................
Andra väntar på våren, vi väntar på ett mirakel.

Vistelser som sätter spår

I onsdags stod ännu en sjukhusdag på programmet. En dag av det läskigare slaget. Oron som kryper i min kropp. En óvetande liten kompis på väg till narkosens land. MR, hudbiopsi, ryggmärgsprov, you name it. Tillbaka på ruta ett, kan det vara en ämningsomsättningssjukdom ändå? Tacksamma för att läkarna äntligen enats om ytterligare utredning. Budskapen är olika, föräldrarna frustrerade. Strikta restriktioner, endast en medföljande förälder på sjukhuset, för att förhindra spridning av vinterkräksjua och influensa. En mamma på jobbet, en pappa och en liten pojke på sjukhuset. Jag vill vara där när han slår upp sina blå ögon. En lång dag för alla, hemfärd genom snöstorm. Hem kommer lilla pojken full med plåster och hål, kramar som aldrig vill ta slut. Det hade gått bra.
Dagen efter kan jag inte komma hem från jobbet fort nog. Jag möts av ett välkommnade da-da-da, som jag har längtat. Strax efter kommer den första kräkningen. Åh nej, nu börjar det strula med maten igen. Uppgivenhet. Gissa vad vi ska göra dagen efter, sjukhusbesök,surprise! EEG nr 1484000(känns det som). Han är lite ulkig, men slocknar snabbare än snabbt och det hela går så smidigt det kan. Och sen brakar det loss. Vinterkräksjukan, välkommen. Som belöning för en lång sjukhusdag. Men ändå, en sådan lättnad, det går ju över.
En liten nerkräkt, plåstrig pojke med håret fullt av cement (från eeg:t) sitter helt förtvivlad i baksätet på bilen. Kán han inte bara få var ifred, vår lille kompis.