Vistelser som sätter spår

I onsdags stod ännu en sjukhusdag på programmet. En dag av det läskigare slaget. Oron som kryper i min kropp. En óvetande liten kompis på väg till narkosens land. MR, hudbiopsi, ryggmärgsprov, you name it. Tillbaka på ruta ett, kan det vara en ämningsomsättningssjukdom ändå? Tacksamma för att läkarna äntligen enats om ytterligare utredning. Budskapen är olika, föräldrarna frustrerade. Strikta restriktioner, endast en medföljande förälder på sjukhuset, för att förhindra spridning av vinterkräksjua och influensa. En mamma på jobbet, en pappa och en liten pojke på sjukhuset. Jag vill vara där när han slår upp sina blå ögon. En lång dag för alla, hemfärd genom snöstorm. Hem kommer lilla pojken full med plåster och hål, kramar som aldrig vill ta slut. Det hade gått bra.
Dagen efter kan jag inte komma hem från jobbet fort nog. Jag möts av ett välkommnade da-da-da, som jag har längtat. Strax efter kommer den första kräkningen. Åh nej, nu börjar det strula med maten igen. Uppgivenhet. Gissa vad vi ska göra dagen efter, sjukhusbesök,surprise! EEG nr 1484000(känns det som). Han är lite ulkig, men slocknar snabbare än snabbt och det hela går så smidigt det kan. Och sen brakar det loss. Vinterkräksjukan, välkommen. Som belöning för en lång sjukhusdag. Men ändå, en sådan lättnad, det går ju över.
En liten nerkräkt, plåstrig pojke med håret fullt av cement (från eeg:t) sitter helt förtvivlad i baksätet på bilen. Kán han inte bara få var ifred, vår lille kompis.