söndag 19 december 2010

Herr Kantarell

En efterlängtad träningsvecka på move & walk börjar på akuten i Göteborg. Försöker träna 2 dagar, liten kompis skriker av smärta. Dag 3 kommer kräkningarna alltmer,alltmer, alltmer. Kör söderåt en kall vinterkväll. Destinationen är akuten på hemmaplan. Dropp, urinvägsinfektion, halsinfektion och svampjäveln är tillbaka.
Jag anade det, klökningarna har återkommit, visste att ingen skulle tro på oss eftersom han redan fått det man ansåg var en tillräcklig behandling. Under natten hade den dock blivit synlig både i och utanpå munnen. Vi hade tillräckliga bevis. Ny dunderkur.
Två dagar senare kan han fortfarande inte behålla maten, skriker av smärta när han får mat i magen och sen kommer kräkningarna.Scenariot är inget nytt, det har pågått sedan i våras, men det blir värre och värre och värre. En ny tur till akuten verkar närma sig.
Min lilla kämpe, vad är det som är fel i din lilla kropp. Hyn är vitare än julens snö, snarare genomskinlig som takets istappar.

tisdag 30 november 2010

Jag hade inte en tanke på



vår bröllopsdag. Iförd myskläder bjöd jag mannen på fläskpankaka.
Dagen förgylldes av att han och andra kom ihåg.

onsdag 17 november 2010

I medicinlådan


Jaha pappa, vad sa du att vi skulle ha, Emlakräm(bedövningskräm), den ligger här tror jag.
Emlakräm på handryggarna, som så många gånger förut. Dagkirurgen var gårdagens destination. Liten kompis har varit med förr, vet att något obehagligt ska hända, är på helspänn. Gastroskopi genomförs under narkos. Ett "chip" placeras i liten kompis kropp för att reflux ska kunna mätas.
Där ligger han igen, droppen av sin far. Sitter bredvid och väntar på att han ska vakna upp från narkosen. Efter en stund vaknar en ledsen pojke, ett beteende vi känner igen, han verkar vara som vanligt.
Under gastroskopin upptäckte man svamp i matstrupen, fullt med vita förhårdnade prickar i matstrupen. Kan vara en bidragande faktor till att liten kompis inte kunnat svälja. Vi har länge, länge hävdat att han har ont i halsen. Men otaliga infektionsprover har tagits som inte visat något och det vet vi ju alla vid det här laget, att visar inte infektionsproverna något har man inga problem.
Det känns på samma gång smärtsamt och hoppfullt att kanske, kanske ett av hans problem har lokaliserats och kan behandlas med medicin. Kanske är det inte hela sanningen. Det vet inte ännu.
Prisar teknikens utveckling. Hade gruvat mig för hur liten kompis skulle kunna hantera att ha en styv sond i halsen ett helt dygn för att kunna mäta refluxen, men numera har man alltså bara något typ av "chip" som man sätter fast inuti lilla kroppen. Utanför kroppen har man svarta lådan, en mottagare som mäter kroppens ph-värde och där vi föräldrar ska trycka på olika knappar för typ smärta, kräkningar,övrigt så noteras besvären och tidpunkten de inträffar.
Så nu spelar vi in besvär i 48 timmar, biopsier på typ slemhinnor (tror jag det var) skickas för granskning och sedan ska alla resultat tolkas. Det lär dröja innan vi får svaret.

torsdag 11 november 2010

Samma tanke

Samma känsla som Abbes pappa. Gång på gång på gång på gång.

måndag 8 november 2010

Fråga till er med barn som har resurs/assistent

Skulle behöva lite hjälp av er andra som har barn med resursperson på förskola.
Hur löser man det från förskolans sida när resurspersonen är sjuk ? Vi har nu råkat ut för situationen där all ordinariepersonal, 3 st, på avdelningen varit sjuka samtidigt och de inte har kunnat ta emot liten kompis på förskolan.Han har ju alltså knapp och sondmatas genom den så nummer ett är ju att någon överhuvudraget ska kunna ge honom mat och medicin. Men han ska ju inte heller bara vara där för omsorgens skull utan även kunna stimuleras under tiden han är där.
Om man har en assistent enl LSS kan den ju också bli sjuk, hur löser ni det då ?
Kan inte se något annat alternativ än att man själv måste vara hemma. Men eftersom personalsituationen börjar bli lite turbulent på förskolan är det ju en ohållbar situation för oss. Resursen gör absolut ett bra jobb, och sjuka kan ju alla bli.

torsdag 4 november 2010

Jaha

Jodå, liten kompis är utskriven och hemma. Gåtan förblir olöst. Ingen vet vad som orsakar hans obehag. Han har iallafall fått tid för Ph-mätning och gastroskopi här i November. Budskapen är varierande, och vi förvirrande, har han reflux eller inte. Ingen vet förrän resulatet är klart och det dröjer. Tills dess är livet återigen "on hold",

måndag 25 oktober 2010

EP VS Reflux

Så starka krafter. Man har nog försökt förklara för mig hur grymt elak epilepsi är.
Men jag kommer aldrig att kunna förstå att det verkligen är så. Ibland slår insikten mig hårdare än ett pistolskott. Fast jag förstår inte ändå.
Vi har slagit oss in på fort nox. Vita rockar försöker ännu en gång lösa gåtan.
EEG nr 380598722 genomförs, ett stort antal anfall registreras, mycket stort antal. Fast av en annan karaktär än tidigare. Epilepsin kan vara orsaken till refluxen. Hjärnan styr nästan allt,epilepsin stör hjärnan, dvs kan få allt att sluta fungera,allt....

lördag 16 oktober 2010

Hur går det

Han skriker av smärta, det har pågått en vecka nu. Som vi tror har han haft liknande attacker som han hade på förskolan och vi tror inte det är epilepsi. Men vi vet inte.
I södags fick han helt plötsligt 40 graders feber efter en sådan skrikattack. Långbordet var dukat, kakorna bakade. En timme innan gästerna skulle komma, bara att ringa återbud.
Den enda som finns till hans att kontakta är en mycket hjälpsam epilepsisköterska på sjukhuset. Kan man få feber av reflux ? nej. Ringer kirurgmottagningen för att höra om remissen till gastroskopi och ph-mätning är skickad. Den är skickad. Kan man få feber av reflux ? nej. Slår mig fram till en telefontid med kirurgen som ringer 2 timmar före avtalad tid. Kan man få feber av reflux ? Javisst !!!
Han skriker sig blå, slutar andas, har ont, har feber, kan knappt svälja, klöcks,kräks. Låter det som reflux ? Javisst ! Då bokar jag in en tid. När ? Det brukar ta 6 vecor innan undersökning sedan några veckor för att få resultatet. Sedan ev operation.
När jag hunnit inse att vi kommer att vara inne på nästa år innan liten kompis isåfall blir av med sina besvär fryser jag till is.
Veckan fortsätter. På torsdagen har vi inbokad provtagning, rutinkontroll på litenkompis hemmaavdelning. Han får en skrikattack. Sköterskan som träffat liten kompis flertalet gånger inser att något är mycket fel. Försöker tillkalla läkare, har inte tid. Blir hänvisade till akuten. Sitter utanför men inser att inget kommer att hända där. Åker hem.
Efter samåd med sköterska bestämmer jag mig på fredagen för att åka till akuten. Kanske är det någon annan anledning till att han har så ont. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Det kommer ganska snabbt en läkare som frågar vad vi gör där och säger att vi inte kan räkna med någon hjälp där. Hon är allmänläkare och kan inget deklarerar hon. Efter 3 timmar kommer ytterligare en läkare som skarpt ifrågasätter vad vi gör där och meddelar att akuten endast är till för akuta ärenden och detta är inget akutfall. Han skriker av smärta och slutar andas. Han andas ju nu säger läkaren.
Liten kompis har rasat ihop och somnat av utmattning efter ännu en skrikattack en timme tidigare. Jag ringde på larmklockan för att få visa beteendet för en läkare. En sköterska kom och skulle meddela en läkare.En timme senare kommer dem och säger, varför sa ni inte till då ?
Ni har inget här att göra, det är bara läkare xxxxx som kan hjälpa er. Alltså avdelningen som vi varit på dagen innan som hänvisat oss till akuten.
Vi kan endast behandla akuta situationer som lunginflamation och halsfluss här
Vi förstår inte hans grunddiagnos. Som inte överhuvudtaget är anledningen till vårt ärende.
Förnedringen är total. Jag väljer inte mina ord. Stormar där ifrån.
Barn med diagnoser är inte välkomna på akuten. Man borde absolut sätta upp ett stort anslag på dörren som befriar dessa fantastiska läkare från dessa besvärliga patienter.
Inte ens en rallysväng i rondellen kan muntra upp oss.
Lägger mig totalt utmattad i soffan när jag kommer hem. Det känns som om att jag aldrig kommer att kunna ta mig upp.
Jag kan inte slåss för mitt barn mer. Jag har provat alla metoder. Stryka medhårs,skrik och svordommar. Och ni som säger. Ni måste stå på er... Bara håll det inom ner, vad tror ni vi gör.
Lördagsmorgonen börjar som vanligt med kramkalas. Liten kompis ligger i mitten av vår säng och först är det pappas tur och sen är det mammas tur att få en bamsekram. Kramar sprängfyllda av energi och kärlek.
Bappa och liten kompis går upp.. Efter en stund hör jag hans röst ljuda av "mamma" och "bappa" från nedanvåningen. Det verkar bli fint väder idag. Plattorna ska läggas. Och just det mormor och morfar ska komma. Kanske bäst att gå upp ändå.

lördag 9 oktober 2010

En skör tråd

Ett samtal från förskolan,om anfall, andningsuppehåll och blå läppar och mun.
Det släppte av sig själv innan bappa hunnit springa dit.
En tur till akuten, som vi igentligen vet inte kommer att leda någon vart. Liten kompis är för komplicerad. Finns ingen annanstans att vända sig.
Vi står på oss, vi vet att liten kompis läkare är i tjänst på sin avdelning. Efter 5 1/2 timmes väntan kommer han. I det här fallet väntar vi gärna på rätt person.
En ny form av epilepsi eller refluxanfall.
Ingen kan veta vilket det var, vi kan inte ens riktigt beskriva hur det såg ut. Vi får vänta tills det återkommer. Vi enas om att en ph mätning och gastroskopi ska genomföras för att kontrollera hur illa det är med refluxen. Vi vet att det är illa. Han skriker, skriker och ropar nej, nej, nej dagarna långa. Han har det riktigt jobbigt.
På ett sätt vore det positvit om det är en ny form av epilepsi, förutsatt att det är infantil spasm som övergår i en annan form. Att ha både och är givetvis oerhört negativt. Det är så det brukar fungera att infantil spasm övergår i en annan form, liten kompis tillhör dock hittils inte den vanliga skaran. Han är fast med infantil spasm. Det värsta tänkbara scenariot är att han är fast där för alltid. Infantil spasm är det värsta av det värsta.
På väg hem kör bappa några extra rallyvarv i rondellen, liten kompis sitter där bak och skrattar så han kiknar. Den ljuvaste musik. Ett gott skratt förlänger livet. Om det bara vore så enkelt.

tisdag 28 september 2010

Rossel

Det j-a rosslet. Lämna min son ifred. Han rosslar och rosslar, ropar nej, nej, nej ! Han vill inte ha det. Gör ont ? Är besvärligt. Det upptar alls hans tid. Tröttar ut honom.
Förskolan vill inte ha honom där när han bara rosslar och är ledsen hela tiden.
Vad gör man.... Inget ..............
Varför har han det så ? Vem bryr sig ? Förutom vi som inget kan göra.

onsdag 22 september 2010

Plask

Premiär för badgruppen på habiliteringen idag. Gissa om liten kompis hade sovit middag på förskloan när jag kom för att hämta honom och åka till badet, nääääääpp.
Kanske sova lite i bilen på väg dit, näääääpp.
Kanske blir han pigg när han kommer i vattnet, jaaaaappp.
45 minutes bad lek och sång tog slut på både mamma och liten kompis, men kul hade vi.
Det är inte lätta att hålla en hal kropp ömsom stel som en planka ömsom en riktig sprattelgubbe och försöka se till att han inte får alltför många kallsupar.
Idag börjar äntligen mammas favvoprogram på tv igen, brottet, börjar kl 2100.
Fast jag kan redan höra mina egna snarkningar överrösta de danska rösterna.

söndag 19 september 2010

En vecka

En hel vecka på förskolan.Första hela veckan. Så trött så trött. Eftermiddagarna hemma fylls av gråt och gnäll. I väntan på kvällen. Besviken mamma som vill träna och leka, liten kompis som inte orkar.
Imorgon är vi lediga för att göra EEG nr alldeles för många.Som vanligt vet vi resultatet i förväg, inte bättre, snarare sämre.

onsdag 1 september 2010

Jag

kommer aldrig aldrig att få nog av att höra liten kompis säga Mamma, mamma, mamma.
Orden letar sig rakt in i hjärtat och sprider värme i min trötta kropp.
Siter här på mitt berg av frustration och läser om en annan kämpe som fick slå sig fram för få hjälp. Hur kan det vara så galet i Sverige idag. Jag är inte förvånad,men hur kan det vara så. Det är valtider och jag vill bara ha ett svar, varför har vi det så här och vad ska ni göra åt det ?

Avslutar med att citera kämparmamman:
Jag ska kämpa med allt jag har för dig mitt hjärta tills jag tar mitt sista andetag!

söndag 29 augusti 2010

Två

Igår fyllde liten kompis två år och det blev kalas för hela slanten. Jag tror faktiskt att han hade en rolig dag, det är inte ofta han får ha en bra dag. Inte trodde vi väl heller att gammelfarmor skulle ha rätt när hon sa att "han kommer att sova till kl NIO imorgon efter den här dagen ska ni se". Hon fick rätt och vi en ny upplevelse med sovmorgon.

Ett av de fina födelsedagskorten inspekteras

En efterlängtad present

Det spelar mamma, det spelar

Lite marängsviss slank minsann ner, mycket på stolen, myycket i håret, resten fick åka knappvägen till magen

onsdag 25 augusti 2010

Vecka 2

Inne på andra veckan på förskolan. Första veckan blev kort, tre dagars gnäll, sen kom febern, sen kom kräkningarna, sen kom rosslet som inte kommer att försvinna på länge länge. En vanlig förkylning, men så svår att hantera, vi börjar se ett mönster. Lite snor = mycket kräkningar = mycket rossel= mycket jobbigt=mycket gnäll.
Inskolningen är utmattande, det är så ofantligt mycket som jag ska informera personalen om för att de ska kunna ta hand om liten kompis på bästa sätt. Ibland glömmer man liksom bort att det bara är en liten kille bakom all fakta. En liten kille som har två supergungor att välja mellan på förskolans gård. Idag sov han själv på förskolan, och jag fick 2timmar hemma, helt själv. Jag trodde på fullaste allvar att klockan i köket hade stannat. Sällan har tiden gått så långsamt.
Möttes iallafall av en strålande glad gosse när det var dax för hämtning.

torsdag 5 augusti 2010

Skitsommar

Ja, jag vet det är totalt tabu att säga att det varit en riktg skitsommar. Och säkert bara den andra i raden av sådana.
Solen och temperaturen har varit givmild det här året, och man ska bara inte klaga.
Men vad hjälper väl det när all tid läggs på sjukhus. Försökte oss på en sjukhusfri vecka, men då var det min tur att göra en liten turné på landets sjukhus. Ansiktsförlamning slog till och det blev allt annat än semester.
Säkert till en följd av att fiende nr 1 är tillbaka, skitepilepsi ! Anfall knappt synliga, men för oss alltför bekanta, vi vet, vi ser. Det skrämmer skiten ur oss.Det finns inget att hoppas på.
Insikten av att veta att ep:n redan gjort så stor skada, det känns för sent, 1,5 år har det pågått nu. Utredning om ännu en diagnos vittnar om skadan, den som jag tröstat mig med att han inte har kommer krypande allt närmare.

onsdag 23 juni 2010

Den lille glassprovaren

Liten kompis bekantar sig med Herr piggelin

Bilden talar väl för sig själv

Skräckblandad förtjusning

Nästa på tur är fru vanilj

Len och snäll

Faktiskt riktigt god

torsdag 10 juni 2010

Tre månader

med feber. Liten kompis är matt och förtvivlad. Kräkningarna har kommit tillbaka. Hostar tills han kräks. Har äntligen fått antibiotika, det tog bara tre månader. Nu återstår det att se om den har ngn effekt.
Vad ska man göra .....................

söndag 6 juni 2010

Välkommen tíll Holland

Många har läst den, men den tål att upprepas tycker jag.
I mångas ögon och öron uppfattas liten kompis liv mest som besvärligt. Det är besvärligt, men att det också är helt fantastiskt är det många som inte förstår. Och det är så frustrerande. Men det är deras förlust som inte är med på resan.

(skriven av Emely Pearl Kingsley)
När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien.
Du köper en bunt med guideböcker och lägger upp en underbar rutt:
Colosseum, Michelangelos David, Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på Italienska.
Allt är väldigt spännande!
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet!

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!" "Holland!?!" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag ska vara i Italien. I hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
"Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och här måste du stanna."

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.Så du måste ge dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats.
Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än Italien.
Men efter att du har varit där ett tag tar du ett djupt andetag och ser dig omkring...
och upptäcker att Holland har väderkvarnar...
och att Holland har tulpaner.
holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien...
och alla skryter de med vilket härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga:
"Ja det var dit som jag skulle ha åkt. Det var vad jag hade planerat."
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig att försvinna...
Därför att förlusten av den drömmen är av en mycket betydande förlust.

Men... om du väljer att ägna ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella och det väldigt härliga... med Holland.

fredag 4 juni 2010

Det praktiska

ställer krav. På ekonomi, uppfinningsrikedom,tid, händighet. Och fysisk kraft.
Liten kompis matstol orkar jag inte lyfta in i bilen själv. Vi kan aldrig låna en stol någonstans. På ett köpcenter eller fik, han får sitta där i vagnen.
Skötbord som är för kort,men ack så nödvändigt, kanske för alltid. Spjälsäng för trång, men ack så nödvändig. Han busar runt i sängen,men skulle inte förstå faran med vanlig säng. Alla sängar har en farlig kant. Saker och ting ska helst ha rätt färger för synstimuleringens skull. Rätt belysning är också viktigt för synen.
Pappan bygger kälkar och gunghästar.
Nytt förråd fixas till för att rymma pallar med mat, matsprutor,slangar.
Ny köksbänk för att rymma mediciner och tillbehör.
Men huset räcker ändå inte till. Trösklar, höjdskillnader, brant trappa.
Vi drömmer om att han en dag ska kunna förflytta sig på någont sätt. Men han kommer att bli fångad i en fälla i det här huset.
Enplans är sällsynt, dyrt. Vårt behov är sällsynt, stort.

tisdag 1 juni 2010

Otillräckligt

Har just tittat på dokumentären på Egna ben som handlar om Magne. Killen som med hjälp av Doman-mteoden lärde sig att gå vid 27-års ålder. Genom 10 timmars träning dagligen, vareviga dag.
Föräldrarna tar permission från sina jobb och lever på sparpengar. För att kunna ge sin son frihet. De närmar sig pensionsåldern, finns inte för alltid. Det sägs inte i filmen, men jag tänker.. .
Andra barn växer upp och står på egna ben, föräldrarna vet förvisso aldrig vilken väg deras barn väljer. Men de kan välja och de kan ändra riktning. Helt av sig själv.
Funkisföräldrar är livsnödvändiga för sitt barn. Vi är en förlängning av liten kompis ögon, armar, ben, språk. Vi ser vad han vill när ingen annan gör det. Hur ska det gå om vi inte längre finns där. Då kan ingen tolka hans vilja, för oss så självklar, för andra osynlig.
Om inte Magnes föräldrar börjat träna med honom hade han inte lärt sig gå. All deras tid går åt till träning. Långa dagar. Utan inkomst.
Vi gör inte tillräckligt ! Paniken intar min kropp. Vi måste träna mer. Vi har redan börjat enl. en annan modell. Men bara ytterst korta stunder om dagen. Det räcker inte. Vi gör inte tillräckligt för vårt barn ! Och jag som var hos frisören flera timmar, vi kunde ju ha tränat istället.
Andra föräldrar stressar med fotbollsträning, luciafirande,simskola lekstunder, kalas, you name it.
Vi stressar för att hinna med de grundläggande behoven, sånt som går som på räls för de flesta. För att kunna ge vårt barn så mycket självständighet som möjligt. Men det tar tid. Som inte finns. Mellan alla sjukhusbesök, strider mot myndigheter etc. Sondmatning. Träna, träna, träna. Vi måste träna MER. Kanske på heltid.Men hur ska vi då försörja oss.
Och jag vill ju ibland få vara bara jag, ha ett yrke.
Men inget är ju viktigare än liten kompis framtid och självständighet.
Det är fler funkisföräldrar som kämpar mot otillräckligheten.
Som smulgubbe säger, vi har MAJ-månad året om. Och ensamma pappan som skriver om träning och habilitering som ett heltidsjobb. Och det ack så viktiga, att skapa ett självförtroende hos sitt barn.
Att bara få vara, så underbart härlig man bara kan.

måndag 31 maj 2010

Funkisvecka

På initiativ av smulgubbe.
Jag smakar på ordet, funktionshindrad. Jag smakar på ordet, handikappad.
Jaha...
Ofta uppstår situationer där jag känner mig pressad att förklara siuationen, varför liten kompis inte ger respons på det sätt andra förväntar sig.
Han ser inte så bra.. Nähä, han behöver kanske glasögon.. Hjälper inte, han har en hjärnskada.
Han har en CP-skada ....
Förklaringar som väcker många reaktioner, reaktioner som smärtar.
Jag känner mig som en förrädare till mitt eget barn. Att presentera sitt barns svagheter. När han blir äldre hoppas jag att han kommer att förstå mer, då kan jag inte längre presentera mitt barn på det sättet "Det här är V, han har en hjärnskada". Jag menar, andra presenterar ju inte sina barn på det sättet."Det här är Lisa, hon är sämst i klassen på matte". Snacka om att sänka självförtroendet.
Och inte presenterar jag väl mig själv på det sättet, jag heter M och väger lite för mycket. Det syns ju liksom ändå.
Funkis.... Inte så laddat.. Rytmer av glädje och sol. Och framför allt massor av kärlek.

onsdag 26 maj 2010

En hemlig värld

Dit endast liten kompis är inbjuden.Inte ens mamma och pappa har tillträde.
Idag en värld med mycket skratt.
I en butik för en av årets stora våndas dagar,inköp av ny huvudbonad.
Hur gammal är han frågar butiksbiträdet. Det spelar ingen roll, han har litet huvud. Jaha , men ?Han har litet huvud !!!. Jo, det är ju inte alltid man kan gå efter åldern.....
Vi letar bland kepsar och solhattar och in i butiken stegar en budkille, och liten kompis stämmer upp i kiknande skratt. Budkillen och butiksbiträdet förstår ingenting, vad är det som är så roligt. I en vagn sitter en liten pojke och skrattar så han håller på att gå av på mitten. Åt till synes inget. Men vi har inte tillträde till hans värld, hans upplevelser. För en gångs skull har jag kraften till en förklaring, jo, han ser inte så bra så alla ljud är roliga bla bla bla. Kanske var det budkillens röst, ljudet av dörren som öppnades. Inget som vet. Budkillen blir så ställd av bemötandet att han glömmer paketet som han kommit dit för att hämta.
Butiksbiträdet fortsätter leta bland kepsar och solhattar och vågar sig tom på en följdfråga om liten kompis. När vi går ut från butiken har vi ingen ny huvudbonad med oss men vi har flyttat en buss, bakom funktionshindret visade sig stans soligaste pojke.

torsdag 20 maj 2010

Kompisar


Vår bevlåda fylls ideligen av brev med region skånes logga på, adressserade till "målsman för.....". Remisser, kallelser, medicinrecept.
Men så dimper det ner ett helt vanligt brev adresserat direkt till liten kompis.
Det är finaste kompisarna som tillverkat varsitt upplevelsekonstverk till liten kompis.
Fina färger och ulligt gulligt att känna på. Spännande tycker liten pojke, mamma blir tråkig och vill spara lite på de fina konstverken så att de inte går sönder.

tisdag 18 maj 2010

Och sen kom

Elaka hostan,snuvan, febern.

lördag 15 maj 2010

Som om det inte vore nog

Så smittades liten kompis av den riktiga magsjukan på sjukhuset. Detta uppdagas först när även mamman blivit smittad. Men då är liten kompis redan inlagd med dropp, så dålig, så skör, redan i underläge... Men samtidigt, en förklaring till varför han fortsatt kräkas fast att vi trappat ner medicinen. För medicinen ska fasas ut. Han behöver den, men kan inte leva med den.
Långa dagar i isolering, mamma hemma, pappa och liten kompis på sjukhuset. Igårkväll fick de komma hem på permis, glädjen hos liten kompis gick inte att ta misste på när han körde sin vanliga enmansshow i sin alldeles egen älskade säng.
Idag, hosta och nära till kräkningar men med bus i blicken, äntligen !
Fiende nr 1 våga inte komma närmare.

fredag 7 maj 2010

Härva

Vart ska jag börja.. Allt känns som en stor härva som inte går att reda ut.
I lördags flydde vi hastigt Göteborg med en ständigt kräkande och mycket eländig pojke.
Blev inlagda på sjukhuset i måndags efter typ 5 telefonsamtal.Efter att ha skrikit hysteriskt i avdelningens matsal halva dan dit ingen annan vågade gå fick vi så vid 16-tiden träffa en läkare.
Fråga inte, fråga inte, fråga inte... Är han förstoppad ? Jodå, där kom standardfrågan.
Ingen annan teori om varför han kräks och haft feber från och till i nästan 6 veckor.
Han mår dåligt, riktigt dåligt. Han är ledsen, hyseriskt ledsen och har ont. Det skrämmer mig. Var har han ont och varför ? I magen, hela kroppen verkar det som, i halsen Kanske ?
I helgen hittade vi äntligen information om senaste EP-medicinens biverkningar.
"Utseende av feber, lymfkörtel svullnad, halsont eller influensaliknande besvär under behandling med Ospolot, stickningar i händer, fötter och ansikte, snabbare andning, yrsel, huvudvärk, hjärta bråttom, dubbel bild, hicka och viktminskning, magproblem".
Det behövs ingen läkare för att förstå att det är medicinenen som får honom att må dåligt, vi kan boka av de flesta av ovanståenda biverkningar, de som är synliga.
Eller, är det något annat som får honom att må så dåligt. Läkarna har ingen som helst teori. Vi sänker medicinen, men än har det inte blivit bättre.
Förra EEG:t var troligen det bästa på lång lång tid, medicinen hjälper alltså. Men han kan inte leva med den, han kan inte leva utan den.

torsdag 29 april 2010

Tufft

Så är vi här, som vi så länge haft som land i sikte. Intensivträning i 4 veckor.
Det är tufft, riktigt tufft. Liten kompis har inte varit piggelin. Jag förbannar den senaste EP-medicinen som gör att han andas häftigt och rossligt. Det irriterar honom och gnäll blir till skrik och stort missnöje. Han är inte mottaglig för några nyheter i form av träning precis.
Det är mycket nytt som ska insupas för både mamma och pojke.
Först idag, träningsdag 4 kunde vi delta på hela det 2-timmars långa träningspasset.
Det är oerhört ansträngande för liten kompis och klagosångerna är många och långa. Men vi ska inte ge upp. Det finns mycket att vinna i kampen mot musklerna och vi tänker banne mig inte ge upp i kampen om det onda och det goda. Så det så!

fredag 16 april 2010

Mitt hjärta brister

Ett rutinbesök hos habiliteringsläkaren slutade med ännu en heldag på sjukhuset med slutstopp på akuten. Röntgen av lungorna. Varför i h-e kunde ni inte göra det när vi låg inlagda i 5 dagar.
Dra samma historia för ännu en läkare, tror det blev den 6:e inom en vecka. Jag vet att det inte kommer all leda någon vart. Vi finner oss i det mesta, min pojke är en tapper soldat. Stick i finger är inget han reagerar nämnvärt på, men den här dagen är budskapet tydligt. Nu får det vara nog, lämna mig ifred ! En gråt vi sällan får höra. Mitt hjärta brister. Jag får en känsla av att man våldförsig på mitt barn och jag bara tittar på. Jag kan inte trösta, jag har inget kvar att ge. Kärleken räcker inte till. Min gråt består både av känslan av otillräcklighet och stor ilska över sjukvårdens agerande.
Dagen efter dags för EEG nr alldeles för många. Som alltför många gånger hade det slarvats med remissen så i vanlig ordning fick vi slå oss fram för att få en tid. Redan på morgonen har jag onda aningar. Han har ont någonstans. Han gråter och är gnällig. Efter nästan timmes försök och en helt hysterisk pojke avbryter vi utan resultat. Totalt utmattad. Kräks i vagnen.
Det är en helt fantastisk vårdag, men vi befinner oss i en grå dimma.
Väl hemma i sängen trummar de stela benen mot madrassen. Min tappre lille tennsoldat. Hur mycket kan du orka med.

måndag 12 april 2010

Det bara fortsätter

Host Host Host, kräk kräk kräk. Kritvita kinder som ibland blir blossande röda av feber
Tvättmaskinen går på högvarv, resten av familjen på lågvarv.

torsdag 8 april 2010

Living on the edge

Påsken började i sällskap med släkt och vänner och slutade med 5 dagars sjukhus vistelse.
Knappt hade kusin med familj hunnit säga hejdå förrän liten kompis kräkningar tilltog och han förvandlades till en totalt otröstlig lite kille. Något var definitivt på tok. Kräkningarna hade pågått i ungefär en vecka och nej det handlar inte om en sådan enkel sak som kräksjukan.
Efter en hel natt på akuten och en villrådig läkare som typ inte hade något att tillföra blev vi först på morgonen inlagda på vår "hemmaavdelning".Vilmers livshistoria är alltför komplicerad för en ny läkare att förstå och det blir bara stor frustration när någon ska börja med saker som, ja han är kanske förstoppad- NOT !!
Akuten var en ny upplevelse för oss, en helt onödig sådan, men enda vägen för komma i kontakt med barnneurologen. På akuten kväll/natt/helg arbetar en enda ensam läkare som är ansvarig för alla inlagda barn på hela barnsjukhuset + alla som kommer till barnakuten + förlossningen ! Hujeda mig för att få barn mitt i natten.
Nåväl, efter dropp, stick och magröntgen och ytterligare en dags väntan så stegade äntligen Litenkompis läkare in i vårt rum. Så otroligt skönt att få träffa någon med helhetsbilden av liten kompis. Som med en gång kan ha en teori om vad det kan handla om.
Liten kompis kropp fixar inte alla mediciner, han lever på marginalen och den sista epilepsimedicinen har puttat honom över kanten. Hans PH är rubbat vilket förklarar hans hyperventilering och anfåddhet samt att det påverkar hans allmänstillstånd negativt. Samtliga hans mediciner gör honom illamående och när han sedan åker på en helt vanligt virus med en hosta som gör att han kräks, spär det på det redan befintliga illamåendet som spär på kräkningarna ytterligare. Lägg därtill Reflux, typ halsbränna och sura uppstötningar som många barn med knapp har. Ja, vi kan väl kalla det moment 22 helt enkelt.Ja, också feber på det.
Liten kompis kropp är redan så utslagen av mediciner att det gör att han inte fixar en vanlig åkomma som vi andra tar med en klackspark.
Så, hoppet för att bli av med skitepilepsin grusades snabbt. Den nya medicinen var tvungen att sänkas innan vi ens hade hunnit utvärdera den. Hopplösheten är tröstlös. Jag kan inte trolla säger läkaren.

torsdag 25 mars 2010

Helt vanligt småsnack

Vi hade en hantverkare hemma, en trevlig sådan. Jag hör hur han börjar småprata med min man.
Ja, det är härligt med småbarn, det går så fort bara. Helt vanligt småsnack.
Jaha, så det gör det svarar min man neutralt. Jag känner alltför väl igen situationen och hör hur tonfallet säger så mycket mer än det rösten säger. Man måste artigt svara och helst säga något tillbaka för att hålla konversationen igång. Fast vi vill inte hålla konversationen igång, vill inte höra nästa fras "innan man vet ordet av har de flyttat hemifrån". Inte vara otrevlig, fast att det man igentligen bara vill skrika är." Nä det går inte fort,"det går j-ligt långsamt", nej, vårt barn kommer aldrig att flytta hemifrån.
Hur gammal är han ? En vanlig fråga som pinar hela mig, 1,5 brukar jag svara fast att han i själva verket passerat för flera månader sen. Men ser hur personen som ställt frågan funderar och analyserar för att få ihop ekvationen och man vill bara försvinna fortare än kvickt, orkar inte. Kanske ska man börja ställa en motfråga, hur gammal är du själv, Jasså 40, du ser snarare ut som 75 tycker jag. Det borde vara effektivt för att få slut på småkonversationen iallafall.

tisdag 23 mars 2010

Ny variant

Då har ännu en biverkning gjort entré. Vi har nu en liten flämtare här hemma. Liten kompis andas snabbt,häftigt och mycket ljudligt. Bröstkorgen jobbar så att den ser ut att skulla sprängas. Läkaren trodde först det var bronkit så liten kompis har fått inhalera 4 gånger om dagen. Men det borde ha varit över vid det här laget. Så frågan är nu om han kan fortsätta med EP-medicinen som vi inte ens hunnit utvärdera effekten av.
Det är bara för mycket av allt.
Inte konstigt att man glömmer en sådan helt vanlig sak som att ställa väckarklockan.

lördag 20 mars 2010

Favorit i repris

Liten kompis vänder sig nästan igen. Han tar sats och svänger runt och så tillbaka igen.
Som så många gånger för.... Sen tar det slut.. Förmågan försvinner... Så har det hållt på i ett år och 7 månader nu. Ett liten steg framåt, bara för att kunna gå 10 bakåt.
Av misstag fick jag upp en sida i "BVC"- boken där man ska fylla i barnets färdigheter:
Fixerar blicken: Jag har fyllt i 4veckor. Efter 6 månader var allt som var kvar av blicken ett minne av hur det kunde ha blivit.
Håller upp huvudet i bukläge:7 veckor. Då bättre än nu.
Resten av boken är tom, en plågsam påminnelse.

söndag 14 mars 2010

Underbara Sol

Liten kompis njuter av att solen äntligen tittar fram, kanske det blir vår även i år.

Och pappa spanar vårtecken

måndag 8 mars 2010

Plötsligt händer det

, vi har inte vunnit på triss, mycket bättre än så.
När jag kom hem från jobbet efter en lång arbetsdag förra veckan ropar jag som vanligt när jag kommer innanför dörren. "Hej Vilmer, mamma är hemma " . Han brukar skina upp och göra ngt ljud till svar. Den här dagen får jag till svar "MAMMA"!. Mamman ifråga rusar in med blöta vinterskor, s--t i parketten, här har det hänt något stort. Total glädjefest.
Vi kommer att kraschlanda från hög höjd nästa gång fienden går till attack.

tisdag 2 mars 2010

Sköna söndag

I söndags fick vi äntligen träffa härliga kompis Skalman och hans familj igen.
Inget går väl upp mot en riktig kompis som lånar ut sina favoritsaker. För er som inte redan sett det måste ni spana in en stolt Vilmer i stående position och världens smarrigaste semlor.

söndag 28 februari 2010

Musik

Igår var det melodifestivalen. Vi hade tydligen vunnit biljetter, men efter typ 15 misslyckades försök att få kontakt med den som skulle ge oss biljetterna (vi ringde om varandra hela tiden) så gav vi upp. Och ärligt, melodifestvalen, släng dig i väggen ! Det här lyssnade vi på igår, dagen lång.

- Ne, Ne, Ne, Ne Ne,
-Da, Da,
-OOOOOOOHHH
- Bapa

Och så det kiknande skrattet som uppstår när Bapa tuggar paprikabitar. För liten kompis finns det inget festligare än nya ljud.

Nu kära vänner snackar vi om riktigt ljuv musik för öronen. En riktig comeback,bättre än alla listettor i världen . Vi önskar så att det är en hit som är här för att stanna. Till konkurrerande bidrag finns det bara en sak at säga - Stay away !!!!

tisdag 23 februari 2010

En trevlig vana

Torsdagar och fredagar är mina lediga dagar.
Förförra veckan när jag en av dessa dagar varit i affären möttes jag av en överraskning när jag kom hem. Nämen, en bukett fina tulpaner stod lutad mot ytterdörren. Det mycket lokala kompisbudet ville muntra upp. I fredags förra veckan blev det ännu en tur till affären och när jag kom hem stod det en ny bukett lutad mot dörren. Den här budet var mer långväga ifrån och riktigt härligt färgsprakande.
Det börjar nästan bli en vana tycker jag, en mycket uppskattad sådan.
Så..... jag kan knappt bärga mig tills jag kommer hem från affären kommande fredag :)


söndag 21 februari 2010

Tystnad

Mannen har den goda sidan att låta mig få sovmorgon.
Vanligtvis brukar den där sovmorgonen inte innebära så mycket mer sömn. Liten kompis morgonstämma ljuder genom lilla huset, alla tonarter. Ofta har jag önskat mig lite mer tystnad på morgonkvisten för att kunna sova vidare.
Den här morgonen är det tyst, nästan knäpptyst. Fast jag hur hur pappan grejar med morgonbestyren. Fast ändå, kusligt tyst. Det är något som inte stämmer och jag vaknar genast till. Lockar för att få respons av liten kompis. Tystnad. Gnäll. Så fortsätter dagen.
Älskade lille pojke, vart är du på väg. Vänd om !
Precis som om du har något val..............


,

torsdag 18 februari 2010

Avslaget

Läkaren fick avslag på den nya medicinen, den används inte i sverige och måste därför godkännas av läkemedelsverket. Efter ett nytt försök blev det grönt ljus. Fast... nu ska vi först prova en annan sort i en vecka. En hel påse blandat med hem från apoteket. Vi har ett eget apotek här hemma. Kartonger och burkar överallt, i alla skrymsle och vrår.
Idag var vi på ortopeden för att gjuta ett ståskal. Mitt i bästa sovtiden. Varmt gips på ben och lilla rumpa var lagom roligt, men vad kan väl muntra upp liten kompis som ett roligt ljud. Den vassa kniven som skär genom det torkade gipset får även den tröttaste pojken att dra på smilbanden. Imorgon ska vi bara vara, det mesta känns lite avslaget här.

söndag 14 februari 2010

OS

Det är OS-tider.
Jag föreställer mig att vara en idrottskvinna (önsketänkande) som susar ner för slalombacken, med åskadarnas hejande "hepp-hepp-hepp-hepp" och bjällrande klockor som viner runt mina öron. Total koncentrerad. Eller en höjdhopperska som klappar igång publiken innan hon tar sats.
För att känna stödet och energin av publiken, för att få kraft att klara uppgiften.
Det är ni kära läsare som är vår hejarklack. Jag omsätter era tankar och hälsningar i kramar och pussar som ger liten kompis styrka, hans leende till svar ger mig styrkan tillbaka.

fredag 12 februari 2010

H------s, j---a, s--t !

Det finns inga andra ord att ta till. Maktlösheten är obeskrivbar.
Den senast EEg:t var sämre. Vår värsta fiende närmar sig.
En ny medicin ska provas, den sista. Sedan är hoppet ute. Läkaren använder inte ordet medicin utan drog, "vi kommer att sänka honom totalt", nerdrogad.
Sjumilakliv i helt fel riktning. Så j-a fel.
Stor förtvivlan, vi fixar det inte en gång till.
Andra frågar hur vi orkar. Det gör vi inte. Men vad har vi för val, vad har vi för val ?
Om man inte befinner sig i den medicinska världen är det nog svårt att föreställa sig vad insättandet av en ny medicin innebär. Hur den tar plats i en liten kropp och förvandlar, inte bara det den är tillför utan även allt annat. Och om den inte hjälper...................
Andra väntar på våren, vi väntar på ett mirakel.

måndag 8 februari 2010

Vistelser som sätter spår

I onsdags stod ännu en sjukhusdag på programmet. En dag av det läskigare slaget. Oron som kryper i min kropp. En óvetande liten kompis på väg till narkosens land. MR, hudbiopsi, ryggmärgsprov, you name it. Tillbaka på ruta ett, kan det vara en ämningsomsättningssjukdom ändå? Tacksamma för att läkarna äntligen enats om ytterligare utredning. Budskapen är olika, föräldrarna frustrerade. Strikta restriktioner, endast en medföljande förälder på sjukhuset, för att förhindra spridning av vinterkräksjua och influensa. En mamma på jobbet, en pappa och en liten pojke på sjukhuset. Jag vill vara där när han slår upp sina blå ögon. En lång dag för alla, hemfärd genom snöstorm. Hem kommer lilla pojken full med plåster och hål, kramar som aldrig vill ta slut. Det hade gått bra.
Dagen efter kan jag inte komma hem från jobbet fort nog. Jag möts av ett välkommnade da-da-da, som jag har längtat. Strax efter kommer den första kräkningen. Åh nej, nu börjar det strula med maten igen. Uppgivenhet. Gissa vad vi ska göra dagen efter, sjukhusbesök,surprise! EEG nr 1484000(känns det som). Han är lite ulkig, men slocknar snabbare än snabbt och det hela går så smidigt det kan. Och sen brakar det loss. Vinterkräksjukan, välkommen. Som belöning för en lång sjukhusdag. Men ändå, en sådan lättnad, det går ju över.
En liten nerkräkt, plåstrig pojke med håret fullt av cement (från eeg:t) sitter helt förtvivlad i baksätet på bilen. Kán han inte bara få var ifred, vår lille kompis.

torsdag 28 januari 2010

Smutsiga speglar

Våra speglar börjar bli smutsiga, av små fingrar. Där bor en liten kompis i dem. Äntligen har han upptäckt att han är där i spegeln, någon att prata indianspråk med. En likadan.
Härliga älskade smuts.Om jag ska putsa speglarna ? det kan ni glömma. Smutsen är den bästa värmekällan för ett mammahjärta en kall vinterdag.

söndag 24 januari 2010

The V-Lounge

Liten kompis har flyttat. Till eget rum. Säkert 2,5 meter från vårt sovrum. Det är blandade känslor. Vaknar ofta och undrar hur han har det där inne, helt ensam. Men faktum är att han sover mycket bättre där. Han är så lättstörd och vårt sovrumsgolv knarrar på helt fel ställe vilket innebar att liten kompis blev pigg som en mört när vi skulle gå och lägga oss, sen var det kört med den nattsömnen.
Så välkomna till The V-lounge. Igår var det invigning i kuddhörnan med discobollen snurrande övanför. Ullared var hett (eller inte) i höstas men i loungen är det inredning från Rusta som gäller. Eller vad sägs om glittrande paljettkudde som små fingrar gillar att känna på, eller diodljustavla för endast 29:90 ! Tur att Ikea har 3 månaders köp så att vi kunde lämna tillbaka diodlamperna som som kostade 599 kr.

torsdag 21 januari 2010

Vart har det tagit vägen

De senaste veckorna har da-da-da ekat i vårt hus, högt och lågt, på kors och tvärs. Det ljuvligaste av alla läte. Jag började jobba efter 15 månader och det var ändå med ganska lätta steg jag gick iväg till jobbet på morgonen, med vetskap om att liten kompis var pigg och glad och med hans da-da-da ringande i öronen. Men så blev det tyst, inget mer da-da-da-.Vi lockar och lockar, men inget da-da-da. Mest gnäll istället, mera napp, mera napp. Klumpen i magen blir större och större. Vi lever med ett ständigt hot, att "skiten" ska komma tillbaka. Den lurar runt hörnet. Jag minns tydligt förra återfallet, skrattet försvann, leendet försvann, blicken försvann.
Ska vi köra till akuten för ett akut EEG? Fast han skrattar ju, han jollrar med andra ljud. Idag är han ganska pigg tycker jag. Har han sagt da-da idag? Nej inget da-da, men han har varit ganska glad. Vad tror du ? Jag vet inte. Vad tror du då ? Jag vet verkligen inte, jag vet inte.
Frågorna är många hemma hos oss.
Inatt kom så febern, kan det vara så enkelt, är det den som spökar ? En helt vanlig underbar förkylningsfeber.

fredag 15 januari 2010

Att plötsligt förvandlas till den osannolika historien

Idag får finaste honungspojkens mamma föra talan. Hennes ord som rymmer så mycket, så mycket.

söndag 10 januari 2010

Träning

Med blandade känslor styrde vi kosan till Göteborg tidigt en kall vintermorgon. Målet var Göteborg och Move&walk. Tid för "bedömning". Ännu en gång ska liten kompis analyseras och bedömas, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Men ändå, det här känns annorlunda, med en viss förväntan. Move&walk bedriver intensivträning för personer med neurologiska funktionshinder, träningsmodellen de använder sig av är konduktiv pedagogik.
Vi möter en vänlig Condukter som leker en liten stund med Vilmer, hon ser hur han ligger, sitter, står, och hon lockar honom, på ett för oss nästan magiskt sätt. Efter bara några minuter har hon fått honom att öppna sin knutna vänsterhand och greppa ett nytt föremål. Hon vet uppenbarligen vilka knappar hon ska trycka på, det ser så självklart ut, så lätt. Men vi vet, hur svårt det är, vi vill så gärna träna med liten kompis, men vi vet inte hur. Vi vet inte vilka knappar som är de magiska. En timme är allt som behövs för att få oss övertygade, eller egentligen behöver vi inte övertygas alls. Vi ska testa och se om detta är en träningsform för liten kompis. Om han kan, orkar och vill. För föräldrarnas vilja räcker inte till. Men ingen blir lyckligare än vår lille kompis när han lär sig något nytt, och jag tror att han kommer att trivas med den här träningsformen. Det kommer att bli jobbigt för honom, det råder det ingen tvekan om, men förhoppningsvis blandas det med glädje, mycket glädje som består när det jobbiga lagt sig.
För att förena nytta med nöje stannar vi kvar i vinterGöteborg och liten kompis får uppleva sin första hotellövernattning. Fast, det är ju just det han inte gör, upplever. Det är vid sådana här tillfällen det blir så påtagligt hur begränsad hans värld är. Det är svårt att roa en liten kille på ett hotell. En liten kille som inte tar in några synintryck, som inte vet om han befinner sig i slott eller koja, bland kända eller okända. Han blir liksom lite hängig och tom i blicken, han hänger med, men han deltar liksom inte och det smärtar. Vi är på samma ställe, tillsammans, men vi delar inte upplevelserna. Kommer vi någonsin att kunna göra det. Uppleva tillsammans.

torsdag 7 januari 2010

Sakta i backen

Den här gången var vi förberedda när vita små flingor dalade från skyn.
Först en provtur i trädgården, det verkade smaka mera. Dagen efter blev det åka av, att få glida runt ute i skogen var något som gillades av liten kompis. En något backig tur så att jag i egenskap av mamma fick ropa, "nej nu går det för fort, sakta i backen "! Varken liten kompis eller hans pappa låtsades höra. I goda vänners lag avnjöts det grillad korv och varm choklad/lumumba. En rikigt härlig vinterdag.

Mera pappa, mera

I väntan på korven

måndag 4 januari 2010

God forts !

Jodå, tomten har varit hos oss också, det blev ett kort men intensivt besök. Kusin vitamin blev totalt vettskrämd av mormortomten som inte visste om hon skulle vända i dörren eller gå in. Men så fick ju liten kompis tomten helt för sig själv en stund, ett spännande skägg som kändes mjukt och härligt, ett spännande paket med prassligt papper och röda snören. Liten kompis trivdes som fisken på julafton . Alla hade tänkt ut så bra och passande klappar som utforskas lite efter hand. Nyårsafton bjöd på smarrig ostfyllning (jo, vi andra fick även annan helt fantastiskt god mat) och övenattning i resesäng som inte är fullt så spännande.
Tomtemys
julklappsinslagning dan före dopparedan


I egenskap av mamma är jag på väg att öppna en av julklapparna från mormor och morfar när mormor lite förläget säger, ja, det är pappa som har handlat den själv... Total succé ! den galnaste tomten man någonsin skådat och liten kompis gillar den skarpt, se själva.