På initiativ av smulgubbe.
Jag smakar på ordet, funktionshindrad. Jag smakar på ordet, handikappad.
Jaha...
Ofta uppstår situationer där jag känner mig pressad att förklara siuationen, varför liten kompis inte ger respons på det sätt andra förväntar sig.
Han ser inte så bra.. Nähä, han behöver kanske glasögon.. Hjälper inte, han har en hjärnskada.
Han har en CP-skada ....
Förklaringar som väcker många reaktioner, reaktioner som smärtar.
Jag känner mig som en förrädare till mitt eget barn. Att presentera sitt barns svagheter. När han blir äldre hoppas jag att han kommer att förstå mer, då kan jag inte längre presentera mitt barn på det sättet "Det här är V, han har en hjärnskada". Jag menar, andra presenterar ju inte sina barn på det sättet."Det här är Lisa, hon är sämst i klassen på matte". Snacka om att sänka självförtroendet.
Och inte presenterar jag väl mig själv på det sättet, jag heter M och väger lite för mycket. Det syns ju liksom ändå.
Funkis.... Inte så laddat.. Rytmer av glädje och sol. Och framför allt massor av kärlek.
Det räcker gott att säga "Det här är Vilmer"
SvaraRaderaKram Nina!
Vet precis! Så trött på att förklara saker hela tiden varför han inte kan de och de. Gillade ninas kommentar: Det räcker med att säga Neo!
SvaraRaderaFörstår att det känns jobbigt att hela tiden behöva förklara en massa och jag skäms när du skriver det där med att "han kanske behöver glasögon" för det hade jag lätt kunnat kläcka ur mig. Ska skärpa mig!
SvaraRaderaSom ni andra skriver- man behöver bara säga så!
Kram, Kalmarvännerna!