Vi hade en hantverkare hemma, en trevlig sådan. Jag hör hur han börjar småprata med min man.
Ja, det är härligt med småbarn, det går så fort bara. Helt vanligt småsnack.
Jaha, så det gör det svarar min man neutralt. Jag känner alltför väl igen situationen och hör hur tonfallet säger så mycket mer än det rösten säger. Man måste artigt svara och helst säga något tillbaka för att hålla konversationen igång. Fast vi vill inte hålla konversationen igång, vill inte höra nästa fras "innan man vet ordet av har de flyttat hemifrån". Inte vara otrevlig, fast att det man igentligen bara vill skrika är." Nä det går inte fort,"det går j-ligt långsamt", nej, vårt barn kommer aldrig att flytta hemifrån.
Hur gammal är han ? En vanlig fråga som pinar hela mig, 1,5 brukar jag svara fast att han i själva verket passerat för flera månader sen. Men ser hur personen som ställt frågan funderar och analyserar för att få ihop ekvationen och man vill bara försvinna fortare än kvickt, orkar inte. Kanske ska man börja ställa en motfråga, hur gammal är du själv, Jasså 40, du ser snarare ut som 75 tycker jag. Det borde vara effektivt för att få slut på småkonversationen iallafall.
känner igen det där allt för väl tyvärr!
SvaraRaderaÄven jag känner igen mig. Undra när och om man kommer att vänja sig!??
SvaraRaderaKram
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Ofta säger jag att Filip är 1 år fast han är 1 ½år, fast egentligen är han ju 1 enda tills han fyller 2 år :-) Men det blir nog värre ju äldre han blir tyvärr! För en tid sedan hade vi en elektriker hemma hos oss. Han var en väldigt söt farbror i pensionsåldern. Han småpratade med oss om väder och vind och tittade en kort stund på Filip. Helt oväntat kläcker han ur sig...jag har två hjärnskadade vuxna söner. Så befriande och skönt. Kändes att vi förstod varandra utan att behöva säga så mycket. Oftast brukar det vara så jobbigt när människor tittar utan att de vågar fråga! Kram Sara
SvaraRaderaDet gör ont att läsa det du skriver, men ibland är det svårt att vara på andra sidan också. Min moster är utvecklingsstörd och fortfarande som ett litet barn. Jag borde kanske veta hur man ska bemöta någon med sjukdom och funktionshinder i familjen, men ibland är det otroligt svårt. Här sitter jag med två friska barn, vilket jag är otroligt lycklig över. Vad kan jag då säga till er, och hur? Ibland tror jag att vi tänker för mycket. Jag försöker att vara mig själv, som vanligt, men ibland är jag rädd för att säga något ”fel”, rädd för att såra er på något viss. Jag tänker mycket på er och saknar er jättemycket. Kramar i massor från Christel
SvaraRadera