En skör tråd

Ett samtal från förskolan,om anfall, andningsuppehåll och blå läppar och mun.
Det släppte av sig själv innan bappa hunnit springa dit.
En tur till akuten, som vi igentligen vet inte kommer att leda någon vart. Liten kompis är för komplicerad. Finns ingen annanstans att vända sig.
Vi står på oss, vi vet att liten kompis läkare är i tjänst på sin avdelning. Efter 5 1/2 timmes väntan kommer han. I det här fallet väntar vi gärna på rätt person.
En ny form av epilepsi eller refluxanfall.
Ingen kan veta vilket det var, vi kan inte ens riktigt beskriva hur det såg ut. Vi får vänta tills det återkommer. Vi enas om att en ph mätning och gastroskopi ska genomföras för att kontrollera hur illa det är med refluxen. Vi vet att det är illa. Han skriker, skriker och ropar nej, nej, nej dagarna långa. Han har det riktigt jobbigt.
På ett sätt vore det positvit om det är en ny form av epilepsi, förutsatt att det är infantil spasm som övergår i en annan form. Att ha både och är givetvis oerhört negativt. Det är så det brukar fungera att infantil spasm övergår i en annan form, liten kompis tillhör dock hittils inte den vanliga skaran. Han är fast med infantil spasm. Det värsta tänkbara scenariot är att han är fast där för alltid. Infantil spasm är det värsta av det värsta.
På väg hem kör bappa några extra rallyvarv i rondellen, liten kompis sitter där bak och skrattar så han kiknar. Den ljuvaste musik. Ett gott skratt förlänger livet. Om det bara vore så enkelt.