Obeskrivbart

Det blev inte huset fullt hos oss på julafton som planerat.Dan före dan före dan före dopparedan insåg vi att det inte håller. Lämnar skinka och julgran åt sitt öde. Destination akuten. Dropp igen, inlagd. Liten kompis rädd för allt och alla, han vet att detta är ett ställe det kan göra ont på. Hans nattskrik ekar i korridorerna på en nästintill tom avdelning. Läkare och sköterskor funderar och funderar, alla överens om att han mår så fruktansvärt dåligt.Men varför ? Ultraljud och röntgen på magen visar inget, svampinfektionen som är tillbaka är ett hett spår. Är det refluxen som får honom att må så dåligt ?
Vinterkräksjukan blev svaret !! En långvarig sådan i kombination med halsvirus, svampinfektion och urinvägsifektion. Lägg därtill biverkingarna av medicinen mot svampen som är, tada: illamående, kräkningar, diarré, buksmärtor, trötthet, etc. etc. Efter en veckas vistelse blev vi först isolerade och sen utskrivna omedelbums. Isolerade hemma istället. Känns som att vi deltar i ngt skumt experiment, typ Big Brother 2010. Undrar vad vinsten är, en ny EP-medicin utan biverkningar, Ja tack !
Vi tre mot världen. En hård värld där vär världsdel har krympt till en liten liten plats.
Ett nytt år. Många gånger har jag trott att nu kan det inte bli sämre. Nu vet jag att det alltid kan bli sämre. Hoppet om att det ska bli bättre lämnar mig aldrig, men är inte längre lika övertygande.
Känslan är därför obeskrivbar när han helt plötsligt har lärt sig säga JA!, JA! JA!
Och i morse när pappa ägnar sig åt morgontidingen istället för att svara på Vilmers rop. Han ryter till, PAPPA! med ett helt nytt tonfall. Det bor en liten buse här, det är något som är säkert. Med en vilja av stål och nu börjar det gå upp för oss att han faktiskt kör med oss ibland. Det lilla bushjärtat.