måndag 1 juli 2013

Drabbad

Min mormor brukar sitta på balkongen med tända ljus och lyssna på sommarpratarna på P1. Åren går och nu är jag henne hack i häl :) Det är nog du Kristian Gidlund sommarpratare i P1 , som får mig att skriva ett blogginlägg på en gammal vilande blogg. Du som vidhåller vikten av att prata, att skriva. Efter att ha hört ditt program sent igårkväll drömde jag att jag fick en cancerdiagnos, på en fredag, sen blev det tyst. De flesta negativa läkarbesked vi har fått har delgivits oss en fredag, sen går läkarna hem och har helg. Vi har stått ensamma kvar i ekande tomhet. Liksom dina har mina senaste nätter varit oroliga, din kropp är påverkad, min oro handlar också om en drabbad kropp, men den är inte min utan min sons. Hur länge ska den orka, hans och min. Detta EP-monster som fullständigt äter upp oss inifrån, dag ut och dag in.
När någon för typ 15 år sedan sa saker som att "hälsan är ju ändå viktigast", "så länge man har hälsan i behåll får man vara glad "osv, tänkte jag inte ens en millisekund på innebörden av orden, lika klysheartat som " borta bra men hemma bäst", eller "efter regn kommer solsken".. Yeah, right........... Idag har jag insikten. Så många är så drabbade av olika medicinska och kroppsliga svårigheter, fysiska och psykiska. Och det blir liksom lite svårare..Allting. Det är tydligt att det kommer med "åldern",många vänner och bekanta har någon i deras närhet som är drabbad av något. Som påverkar. Vilken frihet att inte behöva känna oro, att ha kontroll, utan att inte ens tänka på det. Att ta det för givet. Men försök ta vara på det.Snälla, ta vara på det.
Det blev så tydligt för mig häromkvällen att för mig är det lika självklart att ha ett barn med funktionshinder som för andra att ha ett utan. Jag kan de spelreglerna, vet hur det funkar, eller tar reda på det. Jag vet hur viktigt det är att förstå att mitt barn inte menar nej utan BUS! När han skakar på huvudet. Men jag har ingen aning om rimlig tid för ett jämngammalt barn att komma hem från kompisen på kvällen, hur mycket godis som får ätas osv. Men för andra verkar det helt otänkbart att det skulle kunna vara så. Men visst känns det ensamt ibland. Kanske är det därför de där banden finns där mellan oss, dragningskraften. På flygplatsen inför årets semesterresa kommer vi bara till flygplatsen innan en tonårstjej kommer fram och vill snacka och krama Vilmer. Även hon på väg mot rullstolsvänlig destination. Tips utbyts mellan oss föräldrar och vi vet precis vad det är man är ute efter. Att resa är ett stort projekt, packningen är stor och viktig, rädslan för att ha glömt ngt bokstavligt talat livsnödvändigt är lika stor. saknaden av hjälpmedel. Vi är lyckligt lottade med världens bästa resesällskap som blåser bort oron med deras blotta närvaro. På destinationen återser vi en annan funkisfamilj vi träffat några år tidigare. Som igår.Orden flödar, fast det behövs igentligen inga. För vi vet att de vet och det är obeskrivligt skönt, vi är på samma resa.
Stora kramar till vårt resesällskap och du monster-EP! Nästa gång stannar du hemma!!!

1 kommentar:

  1. Alldeles underbart att du är tillbaka. Jag har länge undrat och tänkt på er......vi hade kontakt för över ett år sedan men jag har inte kunnat släppa tanken om hur ni har det. Vill du ha kontakt med mig så kanske du fortfarande har min mailadress kvar. Vi är många som kämpar för våra barn. Kram Lotta

    SvaraRadera