Trött

Är så obeskrivligt trött på att bli dåligt bemött´, så trött på att behöva strida för mitt barns framtidsutsikter. Jag orkar verkligen inte. Men jag måste. Jag kan inte om 10 år säga till liten kompis att du kan inte se för jag orkade inte ringa och tjata.

Den här gången trodde jag faktiskt att det skulle funka utan att jag själv skulle behöva trycka på . Remissen för ERG, dvs synundersökning i narkos skickades i Juli. Läkaren liksom vi är angelägna om att få den gjord för att kunna ta ställning till hans medicinering. Han har påmint ögonavd. 2 ggr. Jag har själv ringt till ögon en gång tidigare och berättat hela historien och att det är angeläget, sekreteraren skulle framföra till ögonläkaren. Men jag kan ju inget göra de tär läkarna som bestämmer säger sekreteraren. Hur får jag kontakt med ögonäkaren då ? Ja det går ju inte. Jag får meddela säger sekr.
I tisdags ringde jag igen för höra status på väntlistan, det har nu gått 5 månader sedan remissen skickades.

Sekr: Nej det finns inga tider i år.

Jag: Men läkare har ju påmint 2 ggr och det är angeläget.

Sekr: Ja här står inget annat än remissen som är skickad i juli.

Jag : men jag har ju dessutom ringt och pratat med dig innan.

Sekr: Det vet jag inget om.

Jag : Vem tar ansvar för att han hinner bli helt blind innan undersökningen blir gjord.

Sekr: Det är en resursfråga och inget jag kan göra något åt.
Men nu ser jag att det finns ett återbud i slutet av Novemer.

Jag: jaha, då tar vi den. Men varför har vi inte fått någon tid innan när det är så angeläget.

Sekr: Nu får du en tid och jag hoppas att du är riktigt nöjd hejdå, KLICK!

Den lille energi som finns kvar i min kropp rinner ur mig på en gång, som att släppa luften ur en ballong. Att gång på gång få höra att mitt barn är en resursfråga, en börda för samhället tar hårt, så hårt så hårt. Att ingen engagerar sig och försöker lösa saken utan hela tiden hänvisar till resurserna. Jag kan till viss del förstå problemet, men det verkar också så lätt att gömma sig bakom resursfrågan. Jag fick en tid. Men om jag inte hade ringt hade jag alltså inte fått någon tid i år. Vetskapen gör mig stressad.

Jag vet att det för andra bara är ett jobb och det är väl kontrasten mellan att det är vårt liv och någon annans jobb som gör det så svårt. Men ändå. Jag har kanske jobbat i servicebranschen för länge där man verkligen försöker trots resursproblem även där. För det har väl de flesta branscher idag, mer eller mindre. Eller handlar det kanske om att möta människor med respekt och ödmjukhet, ett nej kan förklaras och sägas på så många olika sätt.

Resten av veckan blev inget bra. Speedy är definitivt tillbaka och nu är det inte roligt på nätterna längre. Det är långt ifrån naturligt. Vi har höjt Zonegranmedicinen igen och vi tror att det är det som gör honom speedad. Vi tycker att vi kan se ett mönster från när vi satte in medicinen och från tidigare höjningar. Kanske är det något annat som stör.
Jag tycker mig ha sett konstiga ryckningar i ögat vid några tillfällen. Vad är det som händer ?
En känsla av att det är något. En stor stor klump i magen.