Så sakta

Han repar sig sakteligen, liten kompis. Men jag tror verkligen att de här operationerna var droppen för honom. Han vill inte vara med om mer elände nu, bara få vara ifred, få vara hemma. Det är tydligt att han trivs bäst hemma. Dagarna känns lite långa just nu, vi vågar inte riktigt busa som vi brukar innan såren läkt lite mer och han får vänta lite med att ligga på magen och leka vilket han annars tycker är väldigt roligt. Lördagen bjöd på strålande vinterväder och liten kompis njöt i fulla drag av att få smaka på solen i ansiktet, Mmmmmmm. Ännu en i familjen som gillar vintern.
Lördagen bjöd också på "lussevaka" hos goda vänner, mycket trevligt tyckte min man och jag, men liten kompis var lite mer avvaktande.Kanske rädd för att något mer otrevligt ska hända, kan kanske inte orientera sig när det är så många andra röster, eller kanske så enkelt som att han inte är så van att vara delaktig i sociala sammanhang. Jag vet inte.
Idag väljer jag att låta honungspojkens mamma få berätta om att livets pussel. Om att få ihop det. Jag återkommer i ämnet.