Omringad

I helgen skulle vi äta lunch ute på ett ställe. Där var mycket folk och det var lite stimmigt i lokalen. Vi gjorde vår beställning och slog oss ner vid ett ledigt bord. Vilmer sov gott i sin vagn.
Jag tittar mig omkring och ser bara barnfamiljer, tillsynes bekymmerslösa vanliga barnfamiljer. Flera små barn, för en gångs skull höjer jag blicken och studerar dem lite. Jag förundras över hur de kan kunna så mycket när de är så små. Jag känner mig omringad och helt plötsligt är jag inte sugen på lunch längre.
Så stegar det in en kille som vi bättre kan identifiera oss med, en kille i uppskattningsvis yngre tonåren med downs syndrom. En nästan helt vanlig kille i en nästan helt vanlig familj på söndagsmiddag en helt vanlig söndag. Med både glädje och sorg tänker jag att tänk om Vilmer kanske kan bli lite som han, han verkar må bra, han verkar härlig. Lite hopp, men samtidigt insikten om att vi inte alls vet vad som lurar bakom hörnet, vi har ingen karta på vägen vi ska gå. Sorgset medveten om att sådant man tidigare liksom många andra tidigare fruktat, inte alls verkar skrämmande nu. Det kallas fördommar.