Solen går upp

Jag vaknar av det välbekanta jollret och tittar på klockan, 05:43, helt ok. Nattsömnen var ok med våra mått mätt. Vissa nätter sover Vilmer inget alls, andra någon timme åt gången. En period sov han varken dag eller natt. Lille speedy kommer till oss ibland. Då är han pigg som en mört och ligger där i sin säng och springer maraton, med onormalt mycket energi, alltid på natten. Ibland vil han sova, men han kommer inte till ro, speedy kör på i ett rasande tempo.
Jag noterar att solen går upp idag också. Inga förväntningar på dagen. Vi vet aldrig hur den blir.
Det pågår en kamp - den mot maten. Sedan Vilmer började med Zonegranmedicinen vill han inte äta. Han skriker hysteriskt och "klöcks" och mår illa. Han måste - han vill inte. Desperationen är total, vissa dagar kämpar vi från morgon till kväll, ofta slocknar Vilmer av ren utmattning i min famn. Båda gråter. Det känns som om jag utsätter honom för tortyr, han visar på alla sätt han kan att han inte vill. Han måste.
Vissa dagar går det bättre och kan vi försöka ta oss utanför huset och "göra något". Idag är en av de sällsynta dagar då vi inte har någon tid att passa. Oftast har vi någon undersökning som ska göras, läkarbesök, tid på habiliteringen osv. Det är skönt att vi får rå oss själva en dag. Vad vi ska göra ? Ja, vad kan vi göra . En normal familj hade väl gått till lekplatsen eller öppna förskolan, träffat andra barn och föräldrar. Vi har våra egna lekstunder, liten kompis och jag och vi njuter av dem. Men den riktiga bustimmen börjar när pappa kommer hem från en lång arbetsdag, men ändå med ny energi.

Solen har gått upp - vi vet inte hur dagen blir förrän den går ner igen.